I min härliga ensamhet (nästan)

Igår såg jag att två av mina bekanta ska gifta sig (med varandra) och genast fick jag både ångest och panik. Jag klandrar inte dem för att de ska gifta sig, de har varit ett par länge och de älskar varandra så jag tycker det är självklart att de ska avge löften till varandra. Och älskar varandra tills döden skiljer dem åt. Jag är givetivs glad för deras skull och önskar dem all lycka och framgång i världen.
Men som 26årig kvinna och dessutom singel är detta en mardröm. Ännu några som man känner, ska lova varandra evig trohet och kärlek, bilda ett liv och en familj tillsammans.

Hur kan något så glädjande bli en singeltjejs helvete?

Jag har dejtat sedan jag var 15, haft två seriösa förhållanden, var av ett år som sambo...VAR ÄR HAN?! (Gosh vad jag känner mig som Charlotte just nu). Nu lever jag ensam med en treårig bondkatt vid namn Tjejen.

Idag fick jag en bitch-slap i ansiktet när min bästa vän B sa; "Njut av din ensamhet!" Hon hade kommit till ett läge där hon började jobba tidigt, lade sig sent för de hade gäster och så kommer hon hem trött som ett as efter en hel dags arbete. Hon kunde inte få in en enda lugn stund på dagen där bara hon fick vara själv och andas.

Många gånger har jag avundats de som alltid har någon att komma hem till de senaste två åren. Men de avundas mig för att jag har all tid för mig själv och inte behöver tänka på någon annan. Och egentligen, jag hade blivit galen om jag aldrig fått ha en stund för mig själv. Så singellivet har sina fördelar, "kvalitetstiden man får med sig själv".
För vissa kanske det är svårt att förstå men jag har alltid älskat att vara för mig själv. När jag bodde hemma hos mina föräldrar var den bästa stunden på dagen då jag fick ha huset för mig själv, då kunde jag spela hur hög musik jag ville, titta på tv själv, fixa mat utan att andra skulle lägga sig i.


När Carrie och Aidan flyttade ihop hittade hon inte andrum. Känslan av att komma in i en tyst lägenhet där allt är orört är ju oslagbar efter en tuff arbetsdag. Men när hon fick sin space och sin tystnad så behövde hon den inte längre.
Det skulle jag inte klara av, jag behöver mitt egna och den där ljuvliga tystnaden. Jag bestämmer över de 58 kvm som finns här, jag har sängen för mig själv (nästan, den enda jag behöver slåss med är katten och det göra jag glädjeligen eftersom hon bara vill gosa ändå) och jag behöver inte slåss med någon över tv-kontrollen utan kan kolla på vad jag känner för (läs SATC). Så när jag väl tänker efter så är det inte alls tokigt att vara 26 år, singel och härskarinna över mitt egna hem, det är fab!
Man, giftemål och barn kommer, det är jag rätt säker på när tiden är rätt för MIG.