"Det här är SKITjobbigt"

Sa jag och satte mig på sjuksängen efter min 1000:e gång på "damrummet" innan en undersökning av min lilla mage på Värnamo Sjukhus. Jag var 17 år och ilsken som ett bi när jag kom in i sovsalen till de övriga damerna. Efter min något lustiga replik började dem asgarva åt mig. Jag tänkte efter vad jag just sagt, det gick ett par sekunder och sen kunde jag inte heller hålla mig. Mitt i allt kaos; på sjukhuset bland alla sjuka, undersökningar, blodprover osv...så fann de ändå humor.
Det är inte lätt att ha Crohns Sjukdom, speciellt när man tyckte då att det var en sån pinsam sjukdom. Det var ju inte lätt att upptäcka att man hade problem med magen när man var så ung, ville bara gå i skolan, hänga med sina kompisar och festa. Jag hade inte tid med en magsjukdom och därför var jag ganska arg på allt och alla. Varför straffar man en tonåring med en sådan hemsk och jobbig sjukdom?
Men i det ögonblicket som mina sovkamrater vek sig i skratt över min kommentar, så insåg jag; att detta är något som kommer följa mig livet ut, det är bara att acceptera men det innebär inte att livet är slut för det. Så när jag har en dålig Crohns-Dag, så brukar jag tänka på det ögonblicket och den kommentaren jag fällde. Idag var en sådan dag och jag tänker alltid för mig själv; Det här är skitjobbigt!