Moving forward

Den vita flaggan vajade i vinden men det räckte inte... för kriget skulle fortsätta tills jag inte såg något hopp. Nu har hoppet tappat sin charm, jag har i princip stått på knäna för att jag är inte den som ger upp. Jag är en fighter, som slåss för vänskap, fred och kärlek. Nu har jag kommit till ett tillstånd där jag känner att jag bara gör mig själv till åtlöje och dessutom inte mår bra av att fortsätta kampen själv. För det är precis vad jag har gjort, kämpat själv. Känns det som i alla fall, någon vettig respons har jag inte sett skymten av den senaste tiden. Kylan är väldigt hård och kall, till slut klarar jag inte stå upp själv eftersom kylan bryter ned mig. Kärleken till det som har varit finns kvar, men vad finns det kvar att älska nu? Inget vad jag kan se.