I'll dance until the world ends

Ni vet den där känslan, när man bara har så mycket inom sig att man bara vill få ut det. Det spelar ingen roll var eller hur nästan, bara man får det ur sig. Mitt vanliga sätt är att skriva, skriva, skriva. För det är jag bäst på, att uttrycka känslor genom skrivna ord. Nästa som en poet, men ibland kan det ju kännas lite FÖR privat. Det kan vara som gräl med sina föräldrar, vänner eller kollegor...eller nåt annat i den jobbiga kategorin. Sånt man kan mår....sådär bra av. Men vad gör man om det inte går att uttrycka sig alltför privat i en blogg?
Jag antar att man bara börjar skriva, låter fingrarna flöda över tangentbordet och blodet forsar igenom varje ventil och kanal i kroppen. Låta energin ta över för en sekund, tills kroppen inte kan kontrolleras och sen bryta ut i en vild dans. Varje rytm, varje knäpp från musik hoppar in i kroppen som elektricitet, stötar och skapar...dans...livsglädje...kärlek. Nu bryr jag mig inte längre, inget kan göra ont längre. Det enda jag hör är musikens fantastiska toner och bas. Det enda jag känner är dansens rörelser som formar min kropp. Nu finns det inget längre som kan röra mig, inte ens lite.