The silence is over

Har precis avslutat ett långt och trevligt telefonsamtal med min killkompis. Vill nån utav oss prata, så finns vi där för varandra...ibland är det skönt med en killes åsikt också. Har ju såklart mina andra fina tjejkompisar med. Men det är annorlunda att snacka med en killkompis. Vi konstaterade ikväll att vi är ganska lika varandra när det kommer till vissa saker och det känns riktigt roligt... att oavsett ålder så kan man alltid få nya vänner.

Senaste tiden har jag gått igenom en mycket jobbig period när det kommer till kategorin "vänner". Har inte velat kommentera det speciellt mycket faktiskt för jag har hela tiden tänkt att det inte vore bra om jag skrev så mycket om det här. Men jag får bara höra mer och mer skit som har snackats bakom min rygg. Och nu bryter jag tystnaden; och det gör för jävla ont. Alla vet om det men ingen snackar om det. Men nu tänker jag prata om det, för jag tänker inte gömma mig längre och jag tänker inte bry mig längre om vad de tycker. Den senaste månanden har jag bara konstaterat att de är ett avslutat kapitel, för de beteer sig som om de fortfarande gick på högstadiet och jag är inte den enda som anser detta. Jag har tröttnat på deras drama-queens-beteende. Jag upplevde en fantastisk sommar med den ena tjejen förra året, en av mina bästa somrar på flera år. Och den andra vänninan jobbade jag ihop med ett tag. Vi stod varandra nära (trodde jag) men på en tredjedels sekund förändrades allt mellan oss.

Jag försökte fixa vänskapen, fixa bråken, fixa tjaffsen...men det var till ingen nytta. Jag ville bli sams och prata igenom vad som hänt som en vuxen, mogen person. De hade redan bestämt sig så det var för jäves. Till en början saknade jag dem otroligt mycket, för jag var bara fokuserad på att enbart jag gjort fel. Men man är faktiskt (minst) två när man bråkar. B och M gav mig en riktig reality-check när de sa; "Det är ju de som inte står vid din sida nu och stöttar dig. Det är ju dem som har förstört allt. De är inga bra vänner om de stöter bort dig"

Det kändes som att jag vaknade upp ur en koma, för jag såg inte det på samma sätt som M och B gjorde. Men dessa två så kallade vännerna hade gett mig så mycket ångest och skuldkänslor att jag mådde apdåligt och inte tänkte på hur jag själv kände. Jag tänkte enbart på hur de mådde...typiskt mig som ofta sätter mina vänner framför mig själv. Men efter mitt uppvaknande så förstod jag att detta inte är rätt mot mig.

Vi tre är nog väldigt oense om vad en bra vän innebär, men så vitt jag vet....så innebär det inte en massa skitsnack bakom den andres rygg, skrika ut privata hemligheter inför hela grannskapet, feghet, vågar inte konfrontera/bråka face to face utan att den andre är med, överdriva allt som hänt, skylla allt på mig och dessutom ljuga mig rätt upp i ansiktet.

Jag har helt enkelt fått nog. Jag är väldigt snäll och jag kan förlåta mycket, för alla gör fel eller misstag ibland. Men när de håller på så här och det inte finns något slut på det, då kastar jag in handduken. I ett inlägg som jag skrev här på bloggen var jag bara ledsen och behövde skriva av mig. På något sätt få ut det här i cyber-space. Nu är jag förbannad att två "vuxna" människor håller på så här.